Bara två dagar kvar till första steget ut i arbetslivet!

Så var det dags för det sista mötet i programmet "This way ahead". Efter fyra månaders förberedelser in i minsta detalj var det nu 45 ungdomar kvar som skulle ut på sin första praktikplats på GAP.
40 tjejer och 5 killar. (Enligt en tjej beror det på att killarna är för "lazy" för att klara detta - hmm.. måste undersöka detta lite mer!)
Detta möte var som ett generalrep inför praktiken på  GAP och det första mötet i livet med en arbetsplats.
Först fick alla presentera sig med namn, vilken arbetsplats de skulle praktisera på och berätta vad de skulle göra på sin fritid. En övning i att stå upp och prata inför en stor grupp.
Sedan följde påminnelser om allt viktigt  kom-i-håg inför praktiken.
Har ni alla papper klara? Ni som är under 17 år måste ha särskilt intyg där föräldrar eller förmyndare skriver på - glöm ej detta!
Ni måste komma i tid! Hur lång tid behöver ni för att vakna, äta, duscha, gå in på Facebook, klä på er innan ni är redo för att åka till jobbet?
Så var det plötsligt dags för  "Raffle" det vill säga lottdragning. Vinst - en biobiljett.
Sedan följde gruppövningar. Indelning i fem grupper på temat "Customers service". Skriv ett ord på bokstaven A-H, I-P, Q-Z för vad som är viktigt att tänka på.
Kreativiteten var på topp - inititiativ, just stay strong, kindness, loyal, mindfull, never put your customers second, optimistic and polite var några exempel.
"Raffle" igen och ny vinnare av en biobiljett.
Hela tiden peppade Mary och Cynthia ungdomarna och påminde gång på gång att om det blev problem  där ute så ta kontakt med oss.Vi finns här för er!
Praktiken är betald av GAP. Alla börjar med att arbeta 13 timmar i veckan som efter några månader kan utökas till fler timmar. Många har också börjat sina collegestudier och ska kombinera studierna med praktiken.

Mer än 11.700 ungdomar från hela New York kommer varje år till The Door för att delta in något eller några av deras program. 96% representerar någon minoritet, en av fem är födda i ett annat land, 12% är lesbiska, gay, bisexuella, transgender eller s.k. questioning. En av sex har haft problem med rättsväsendet, mer än 1300 har varit hemlösa, mer än 960 har varit fosterhemsplacerade.
De flesta kommer från låginkomstfamiljer och från förorter med hög arbetslöshet, dåliga bostäder, mycket kriminalitet och våld samt har misslyckats i skolan eller hoppat av.

Någon brist på energi var det dock inte på detta möte. Det fullkomligt kokade av entusiasm och iver och ljudnivån var på topp.

Christel och jag håller nu tummarna att allt ska gå vägen på den första praktiken!

Ewa
p.s. Skönt att smälta intrycken i bussen på väg till vår oas på andra sidan floden med denna vy framför ögonen, Crystal

Colorblind week - the ball culture of NYC

En företeelse som startade i New York och tydligen även i Stockholm var att hbtpersoner bildade olika "hus" från modehus och kallade sig för t ex House of Chanel med speciell klädsel, gångstil och dans. Husen fungerade som gäng och arrangerade danstävlingar mot andra houses. Det kunde få väldigt våldsamma uttryck och fenomenet beskrivs i filmen från nittiotalet "Paris is burning". Detta förekommer fortfarande men ofta som underground och finns även i Stockholm. Här är det vanligare att hbt ungdomar inte är välkomna i hemmet längre när de avslöjar sin läggning. Detta är bakgrunden till Colorblind week på the Door.  Den veckan ser man inte färger utan alla är lika. The Door  arrangerar en scen och bjuder in olika houses, har diskussionsgrupper, visar film, bjuder in talare för att få alla att känna sig välkomna.

Ewa som nu anslutit till vårat gäng och jag fick en presentation av colorblind week av Johnny och vi fick även se olika dansstilar genomföras av hbtungdomarna som kom. Det var en riktigt härlig stämning och både Ewa och jag hade svårt att sitta still till Lady Gagas medryckande låtar.

Imorgon får jag sällskap till jobbet av Ewa vilket är kul och stoppet på Starbucks är ju också mysigare när man är två. Igår hette vi förresten Christo och Ava..

Crystal gillar jag bättre.

En riktig rivstart

Sa har aven jag anlant The Big Apple. I gul taxibil i minst 180 km i timmen kom jag fram till var lagenehet i West New York. Strax intill panoramavy over Hudson River och Manhattan. 28 grader varmt och fuktigt.
Aircondition som overrostar det mesta.
Vi bor i ett kubanskt omrade med karibiska mataffarer och restauanger.
Efter lite somn kom min fosta morgon i N.Y och som tur var skulle Christel till "jobbet" vid lunch och jag skulle borja min forsta arbesdag kl. 13.00 sa vi gjorde sallskap och jag fick en introduktion i det praktiska som att hitta ratt busshallplats,kopa Metrocard och fika pa Starbucks.
Val framme blev jag hjartligt bemott och fick en introduktion och rundvandring pa the Door.
"The staff of The Door is committed to working with young people to reach their goals if the young people have both the desire and ability to benefit from the programs and services The Door offers."
The Door ar stort och verksamhet pagar i 4 vaningsplan och dar arbetar mer and 100 personer plus volontarer som for det mesta studerar vid universitet och jobbar pa The Door som volontarer pa sommarlovet.
Jag var med vid ett inskrivningssamtal med en ung kille som ville ha hjalp med att avsluta sina studier samt hitta ett jobb.
Har finns olika program som Education, Legal Services, Physical Arts, Creative Arts, Health Programs, Counseling, Leadership and Career och Drop-in service.
Blev ocksa utmanad pa ett parti UNO det vill saga kortspel med ungdomarna och da jag gillar att spela kort sa jag genast ja till den inviten.
Nej jag vann inte ...
Nu ar det temavecka om olika gangbildningar i New York City och jag ar pa vag till en debatt om detta.
Ewa

Hemlösa tonåringar vill vi helst inte tro att de finns.

Jag möter tonåringar som är hemlösa och söker hjälp på the Door. Det kan vara allt från en säng att sova ut i ett par timmar, ett mål mat, kläder, krishantering, prata med någon, hjälp med att få bostad, ett id-kort. De berättar om de härbärgen de sovit på där de måste vara ute från kl. 7.30 och sedan inne kl. 17. Under tiden kan de inte gå dit för att ta sina saker, de får löss där, de blir bestulna på allt de äger av andra boende, hur personalen inte ingriper.  De föredrar därför att bo i portuppgångar eller på gatan. Någon har varit hemlös i två år pga en dum styvfar och har nu äntligen kommit till the Door. Jag frågar om vad the Door betyder för henne. Allt blir svaret.  Bara att få ett id-kort om man inget har är en lång procedur som man knappast klarar själv och utan id-kort kan man inte få ett jobb, bostad, skola osv. Här kan jag få hjälp att reda ut min situation,  att få någonstans att bo, äta mig mätt och gå på ett utbildningsprogram.

När jag går hem känner jag mig tung till mods och priviligierad.  Samtidigt är jag så  glad att jag beslutade mig för att åka hit och ta med mig erfarenheterna till Stockholm och Mäster Olofsgården i syfte att bidra till ett bättre liv för utsatta ungdomar i Stockholm

Pride på Manhattan

Söndagen den 26 juni firades Pride och Governor Cuomo som röstat ja till samkönade äktenskap.

En alldeles vanlig dag

Dagen rullade på precis som vanligt på the Senior Center. Jag får så mycket beröm och positiv respons på det jag gör, fast det inte känns som jag gör nåt speciellt, så det är roligt bara därför. Centrets medlemmar dyker upp titt som tätt vid min front desk och drar små anekdoter och gissar vad jag heter, dagens toppnotering: Alexa. Eller Martha. Och dessutom har jag en klart noterbar german accent, haha.

Nu väntar 4 dagars ledighet innan det är dags igen.

Natte

Prom Day på the Door

Midsommarafton,  den heliga svenska traditionen med sill, potatis och jordgubbar firade jag på the Door i New York. Det var Prom Day, skolavslutningsfest för HBT ungdomar men´denna gång var ALLA välkomna. Hela center space där festen skulle gå av stapeln var dekorerad till max med alla regnbågens färger, spansk mat hade beställts från en restaurang, vackra tårtbitar, massor med läsk, ballonger och en musikanläggning som fick vad den tålde i ljudnivå eller kanske var det mina öron som fick vad de tålde.

 Glädjen var obeskrivlig. Min roll var att servera mat med ett gäng andra volontärer och personal. Vi bar plasthandskar och jag fick sätta på mig ett hårnät för första gången. Det var ingen tjusig syn kan jag lova. Fantastisk mat som tog slut ganska fort och även vi bakom disken fick vår beskärda del. Discot var roligast att kolla på och att dansa med gick också bra. Som jag sagt tidigare de är sååå duktiga på att dansa och det blev också breakdancetävling och ett väldigt klappande och hejande från de som inte var med i tävlingen. Stämningen var verkligen på topp och när jag gick hem kände jag det karaktäristiska surret i öronen men jag var varm inombords över att ha bidragit till att ordna fest för ungdomar som ingen annan tidigare ordnat fest för och även över att midsommar normalt är en fest med mycket alkohol. Här var stämningen på topp utan en droppe av den varan.

Crystal från the Door

Birthday party

Front deskdags på Lenox Hill. Snärjigt, snärjigt för det var the election, the trip och the congregate meals. I the main building pågick barnens sommarfestival, fullt med finklädda småbarn och deras föräldrar. Amanda berättade att de har festivaler fyra gånger om året, och de är alla väldigt välbesökta.

Ja, jag jobbade på med mitt. Efter lunch bytte jag rum och hade en spännande upplevelse där jag satt och knattrade med ryggen mot 20 pensionärer som hade Stretch and strenghen-class med vikter och bollar. Gruppen leddes av den mycket käcke Julian, 29 år. Egentligen skulle jag behövt delta, alla dagar med dålig hållning framför datorn har gjort mig gisten och krum. Samtidigt, i rummet bredvid, pågick månadens födelsedagskalas. Alla centrets medlemmar som fyllt år i juni bjöds på tårta och sopransång.

Sista stopp var Amandas kontor. Vi har lagt schema för resterande tiden och försökt göra en plan för det jag ska få se och uppleva. Om allt går i lås, kommer det bli spännande grejer. På söndag är jag hembjuden till Amandas trädgård i Park Slope, Brooklyn på en glass.

Party party - candy, food, music, dance and photos

Idag skulle det firas. De som gått igenom utbildnings- och yrkesprogrammet bjöds på party. Jag kunde äntligen lämna observatörsrollen och vara med och dekorera dansstudion med ballonger, gottebord, girlanger, dukar i alla färger och fotokollage. Det var en febril aktivitet och den goda maten lät vänta på sig. Candybordet var en fröjd att se med alla färger. Till sist fick ungdomarna komma in. Jag satt vid ingången som dörrvakt - endast de som gått på "career and education program" fick komma in och måste skriva sitt namn och medlemsnummer vilket alla gjorde snällt. Men så många fler ville komma in när det bjöds på party så jag hade en grannlaga uppgift att hänvisa de "andra" till en senare tidpunkt när den officiella delen var slut med diplomutdelning, hela havet stormar, en massa uppskattade tal o dylikt. Inte så rolig uppgift att säga nej. En kille som frågat mig så där fem gånger om han inte fick komma in blev så glad att han kramade mig när det var en timme kvar och jag välkomnade honom in. Maten räckte även till de övriga och det var ju skönt. Mat serveras tre gånger om dagen på the Door för alla ungdomar så ingen behöver ju gå hungrig men vem vill inte gå på party. Det var en härlig stämning och lärarna gjorde sitt bästa för att få alla att känna sig duktiga.Polaroidfoton togs av en från fotoprogrammet och alla kunde göra sina egna ramar och bevara som ett minne av denna stora dag.

Imorgon är det svensk midsommar och jag kommer säkert att sakna min familj, kanske även sillen och potatisen lite men jag får hjälpa till med nästa fest the Prom och det känns viktigt att göra en fest för ungdomarna på the Door.

Crystal från NY

This way ahead!

Där satt 48 förväntansfulla the Door medlemmar som klarat de första fyra månaderna av the Gaps och the Doors yrkesprogram "This way ahead" , klarat intervjun och nu har sitt sista seminarium innan de ska få sin första praktikplats på en av the Gaps klädbutiker. Det är stort för ungdomarna och många frågor ställs om rädsla att inte komma i tid, att inte hitta dit, att vara fel klädd, att svara något dumt när kunden är dum, att inte platsa osv. Alla har en coach antingen Lucy från the Door eller Oscar från the Gap som peppar och besvarar vänligt men bestämt alla frågor. De uppmanas också att läsa sina kontrakt noggrannt. Komma för sent finns naturligtvis inte. Detta är chansen till ett jobb och när de nu kommit så här långt är det dumt att kasta bort chansen genom att t ex komma för sent.  Detta är dessutom en betald praktikplats får jag veta. Coacherna träffar ungdomarna personligen för uppföljningssamtal en gång per månad och därutöver mejl eller telefonkontakt veckovis. Dessa kontakter är obligatoriska annars förlorar de jobbet säger Lucy. Hon är mycket rolig, varm och samtidigt bestämd och det märks att ungdomarna gillar henne. Jag snackar med några av de förväntansfulla tjejerna och frågar var killarna är. Det är ju bara tre här. De kan inte klara det här svarar hon utan tvekan.

Jag är fortfarande imponerad över ungdomarnas fokus och vänliga attityd. Även om "nice meeting you" inte betyder så mycket känns det ändå trevligt att höra.

Crystal eller idag var det Kristine som Starbucks kallade mig. Man uppger sitt namn där när man beställer kaffe och namnet står sedan på koppen. Jag undrar fortfarande varför kaffe inte serveras på arbetsplatsen och jag saknar utrymmen för spontana möten eller matraster.

En inte så gnällig dag

(faktum är att jag redan igår, strax innan jag somnade, kom på mig själv med att längta efter att få gå till 'jobbet')

En lite annorlunda dag, och som sagt, inte på så gnälligt humör. DFTA kom för att göra uppföljning på sin senaste inspektion, så morgonen startade med att jag sorterade filer i arkivet. Och! jag tog b-a-k-v-ä-g-e-n in idag, jag jobbar på LHNHSC, jag behöver inte köa utanför besöksentrén med ivriga pensionärer.

Och så skulle det förrättas val till Advisory board, Susan gjorde mig in charge of the ballots. Ja, för jag var ju front desk idag. Så, ivriga pensionärer har idag köat till min front desk för att skriva in sig i vallängden (fast dom ville inte visa sina medlemskort för mig, faktum är att de blev stötta när jag bad att få se. Jaja, jag vet ju vad alla medlemmar heter vid det här laget. Förbannade fotografiska minne!) och hämta sina röstsedlar. Men sen fick jag äntligen hugga tag i congregate meal march 2011, my project! Till tonerna av 'Huvud axlar knä å tå' satte jag igång med den den uppgiften. Och nej, jag är inte klar.

Veggie burger for lunch, och efter lunch var det dags för det fruktade mötet med DFTA. Amanda kom nerkilande och passade på att fråga hur jag har det, om jag ville ändra på nåt, om jag var uttråkad, om jag hade fått göra/se det jag kom hit för. Hmm. Jag svarade så vänligt och ärligt jag vågade.
Inspektionen avlöpte väl, och jag fick beröm för mina sorteringsskills. Haha. Amanda skickade iväg mig på budrunda, ända upp till 6th floor in the main building! för att hämta hennes papper. Vilken kugge jag är!

Dagen avslutades med en krånglig bridgespelande tant. Susan och jag skrattade länge åt att just bridgespelare är ett sånt gissel. Lenox Hill är Midsommargården på Manhattan, helt klart.

Natte

Clarissa - en av the Doors glädjespridare

Klockan nio har ska jag träffa Clarissa som basar för utbildningsenheten. Hon är mycket uppskattad av ungdomarna och har alltid något att säga till dem hon möter genom vår vandring på utbildningsenheten. Alla hejar och ropar till henne. Det var hon som på personalmötet berättade att hon ställer upp på sin fritid för samtal vissa kvällar från självmordsbenägna som kan ringa henne. Alla som skrivs in får göra sitt "livsträd" om det nu heter så. Det är bilder och text över ungdomarnas liv och deras mål.  Många sorgliga upplevelser men de beskriver alltid mötet med the Door som en positiv vändpunkt. Ungdomarna får en personlig mentor som ofta är en volontärstudent och sedan får de läsa upp sina betyg för att klara att komma in på college. Jag besökte en konstklass där alla jobbade med sin portofolio eller med arbetsprover till konstskolor, designutbildningar och liknande. De är väldigt fokuserade och är såå duktiga. Många kommer också in på skolorna de söker. Läraren coachar och föreslår teman. Nästa ämne var matte och jag minns med vånda mina egna mattelektioner när jag satt som en fågelholk. Här var det geometri, formler och úppgifter som förklarades pedagogiskt och vänligt. Frågor ställdes och den som inte fattade fick hjälp. De kunde jobba individuellt eller i grupp. Det som slår mig utöver pedagogens komptens är hur alla är så fokuserade och motiverade. Det är inga som tar upp sina mobiltelefoner och snackar eller stökar runt. Jo, förresten när jag var på en historielektion och det visades en vansinnigt våldsam men "spännande" film om slaveriet reste sig´en del ungdomar för att lämna två minuter innan slutet och då förklarade läraren att det var dags för dagens lunch som serveras gratis på the Door för ungdomarna. De är hungriga som vargar..
Crystal

Första heldagen: check!

Fjärde dagen på LHNHSC var den hittills längsta. Den började (redan kl 8, eftersom Havanna-expressen gjorde skäl för sitt namn, och tunnelbanan kom med en gång. Snopen och en timma för tidig var jag) kl 9 med det vanliga väntandet utanför, i sällskap med ivriga pensionärer.

Och den slutade kl 16, när centret stänger. Det var väl en dag som alla andra, jag blev klar med februari - finally! Och får se fram emot att sätta tänderna i mars. Nu vill jag inte klaga eller gnälla, det ÄR kul att få jobba, alla ÄR vansinnigt trevliga och snälla. Men det känns lite, lite som ASG 1988. Jag är ju i New York, på Lenox Hill, för att lära mig saker. Inte för att göra det jag redan kan. Och när jag redan har huvudet fullt med Midsommargårdens deltagarlistor, kunskaper som ingen kommer efterfråga när jag är strandsatt med sällskap på en annars öde ö, vill jag inte ha en deltagarförteckning till, 400 namn, att rabbla.

Jag hoppas att morgondagen i the front desk bjuder på överraskningar, bring it on, seniors! Annars får jag ta tag i det hela, UTAN att gnälla. Jag ska försöka, jag lovar.

Natte

”I am the master of my fate: I am the captain of my soul”, William Ernest Henley.

Så står det ovanför mitt skrivbord och det är attityden som genomsyrar the Door. Utan ansträngning sker ingen förändring.

Min måndag fortsatte med de kreativa ämnena. Jag började visserligen på rådgivningsenheten men även där handlar det mycket om att nå ungdomarna via kreativa ämnen: konstterapi och musikterapi. Rådgivningen ges helt gratis och framförallt utan krav på försäkring vilket innebär att även "papperslösa" får tillgång till fri rådgivning. Det finns bara en till enhet i New York som tillhandahåller fri rådgivning för papperslösa.

Jag börjar känna många av ungdomarna nu och de kommer till och med fram till mig för att berätta sin historia om att det tack vare the Door nu kommit in på college, fått sommarjobb och känner en stor tacksamhet till stället. När jag var inne i den coola musikstudion som leds av coola Mony fick jag höra om hur hon jobbat där i sex år och att det från början inte fanns någon utrustning men att nu finns allt där för att komponera musik, spela in och dj:a. Ingen vill gå hem när de kommer dit. Alla ville gärna ställa upp på bild och vi kom överens om att när de blivit berömda är det jag som har bilder på stjärnorna.

Innan jag gick ut genom dörren ikväll var jag med på en break-dance lektion, jag naturligtvis som åskådare men ändå. Där kan man snacka om att kunna dansa. Enrico som är lärare berättade att han undervisat dans i 16 år på the Door och har aldrig varit med om något slagsmål. Det är mycket bra att få utlopp för sin energi i dans och dessutom är det många som blir lärare själva. Det verkar vara en genomgående trend att många börjar som medlem och sedan avancerar till att coacha andra.

Vi hörs imorgon!
Crystal

Söndag på LHNHSC

Min dag har varit lång men inte särskilt spännande att skriva hem om. Söndag är en dag som alla andra på The Senior Center, lunch serveras varje dag, och det ska bussas till utflykter och det är yoga och scrabble och bridge och gud vet allt. Själv har jag tillbringat dagen i AC-kyla med February congreate meals, ja, jag fick lägga upp hela februari igen, i ett nytt datasystem. Men trots att det inte är så fancy, och trots att jag knappt hinner se annat än namnlistor och dataskärmar, känns det bra att känna sig behövd och nyttig. Det jobb jag utför, är på alla sätt uppskattat och eftersatt. Och min största farhåga (ja, tillsammans med att jag pratar så kass engelska, men det får jag leva med) var att känna mig i vägen och osysselsatt. Det slipper jag, kan jag lova. På eftermiddagen fick jag dessutom finbesök av Crystal from The Door. Jag blev så lycklig så jag tog med henne på irrfärder i Central Park hon sent ska glömma. I morgon börjar jag redan kl 9, så nu får den här dagen ses som avslutad för min del.

Natte

Jag får gåshud.

Veckans sista dag startade med ett möte där jag och Marylou gick igenom vad jag hittills gjort, jag ställde frågor och schemat nästa vecka som kommer att handla om utbildning och arbetslivsprogram. The Door bjuder in olika företag som kommer hit och introducerar sig och vissa skrivs det kontrakt med som t ex klädesföretaget the Gap.

Efter mötet gick jag till den friendliga kickballmatchen. Två lag stod uppställda på varsin sida av rummet  med ett antal bollar som låg i mitten av rummet och på en vissling från ledaren sprang alla mot bollarna som skulle fångas och kastas på motståndarna. Det var ett snabbt och lekfullt spel med glädjande nog mjuka bollar som inte gjorde ont att få på sig. Det uppskattade även jag upptryckt i ett hörn.

Innan dagen var slut dvs 19.45 fick jag vara med på en övning inför open mic som sker i den stora hallen varje fredag. Jag är Christel från Stockholm som är här för att lära mig om vad ni gör och ta det till Stockholm, får jag komma in. Cool ropade alla ungdomar i kör och klappade händerna. Så coolt att en äldre dam kan känna sig som välkommen bland ungdomar. Väl så långt ända till Michel, läraren, talade om att ingen får lämna rummet utan att ställa sig upp att sjunga. Det handlar om att komma över rädslan det behöver inte bli bäst. Oj då tänkte jag och undrade om jag skulle ta fram Sara Leanderrösten och sjunga ett par strofer från "Vill du bli en stjärna" med min mörka röst. Det kan ju bli komiskt tänkte jag. Turligt nog slapp jag för det hanns inte med. Det var fantastiskt att bevittna all talang och framförallt ungdomarnas sätt att peppa varandra. En blyg flicka ville helst inte ställs sig jag då tog en kille henne i famnen och ställde sig brevid för att hon inte skulle känna sig ensam. De andra klappade och trummade rytmen. Jag fick gåshud som sedan höll i sig genom hela open mic. Idol kan slänga sig i väggen efter detta.

Nu drar jag hemåt varm i kroppen och ser fram emot att komma tillbaka på måndag.

Starbuck is here!

När jag igår kommit till min arbetsplats möttes jag av rop från högtalarna "Starbuck is here, welcome to the third floor". Wow tänkte jag som befann mig på tredje våningen och alltid är kaffesugen. Kan jag få kaffe här det är ju toppen! Johnny som basar över arbetsprogrammen informerade mig om att de kommit för att presentera sig som företag och erbjuda arbetstillfällen. Där satt säkert 30 ungdomar fyllda av förväntningar. Starbuck är känt för att ta väl hand om sina anställda som kallas partners och ge dem rätt träning. Det enda som krävs är att man är positiv, motiverad att jobba och förstås orkar med att stå hela dagen. En av sektionscheferna som var med hade börjat på the Door för 15 år sedan och nu anställd på Starbuck som chef.  Starbuck tar hand om sina partners, kunder och även närmiljön. Det visade sig att 90% av ungdomarna som satt där var intresserade och fick rådet att kontakta den butik som de önskade jobba i inte bara med ett mejl utan att de skulle gå dit och be att få tala med chefen för att få en personlig kontakt. Det är naturligtvis en stor konkurrens men vill man riktigt väl så finns en chans även utan utbildning.

Jag har även besökt en öppen konstterapiklass.Ungdomarna valde att jobba med lera. Det kändes konstigt att bara gå runt och observera så jag tog väl på mig ett förkläde och formade min lerklump till ett fantasidjur. En härligt lugn och stimulerande miljö med soft musik i bakgrunden. Några jobbade med figurer som ska pryda husets ytterväggar till Pride i regnbågsfärger. Jag berättade om svensk midsommar och alla blev inspirerade att göra en minimidsommarstång men att äta sill var ingen särskilt intresserad av. Kontakt skapas lätt när man gör något tillsammans och jag börjar känna mig rätt integrerad på the Door.

Jag längtar redan till att kliva in genom Dörren igen...

Dag 2 avklarad

...och på Lenox Hill Neighborhood House Senior Centers hade det övats ordentligt under natten. Idag hette jag NAH-TEJ. Nästan rätt! Och jag har nog lärt mig namnen på alla 400 lunchgäster, fast min vana trogen har jag inga personer att fästa namnen på. Januari avklarat, februari på god väg, och de är soooo impressed över my fast work. Joe har gjort mitt schema för nästa vecka, eftersom centret är ordentligt underbemannat får jag kavla upp ärmarna och JOBBA. Nästa vecka sätter dom mig i receptionen. Det ska bli ett sant nöje. Annars har dagen bjudit på vegetarisk lunch tillsammans med de oförskämt pigga pensionärerna, och lunchbreak för mig när det skulle tap-dansas i mitt tillfälliga arbetsrum. Efter jobbet var det dags för wine-and-cheese-party på 6:e våningen, jag stannade en pliktkvart och försökte förmedla vad en hemgård i Sverige är. Det gick sådär. Och nu väntar jag på the plumber medans Crystal är på fancy dinner. Två lediga dagar väntar, på söndag kör vi igen!

Mycket handlar om Pride och Lady Gaga

New York är gigantiskt och för en med dåligt lokalsinne - som jag känns det skönt att hitta till rätt tunnelbaneuppgång och ta rätt gata och komma fram till "dörren" i tid. Jag känner mig som en New Yorker.

Igår fick jag vara med på inskrivningssamtalet med nya medlemmar. Det kommer 35 ungdomar om dagen och the Door servar 12.000 ungdomar varje år. Det är en psykolog eller socionomstudent som sköter intervjun för att ungdomarna ska känna sig bekväma att prata om saker som de kanske inte skulle göra med en personal. Det var en väldigt avslappnad och vänlig intervju om familj, boende, utbildning, drömmar och förstås´vad de ville ha hjälp med från the Door. Varje ny medlem skriver på ett  kontrakt med tre ej förhandlingsbara regler: ej skada någon annan människa fysiskt; ej hota, kränka eller säga något hotfullt eller kränkande till någon och ej bära vapen, kniv, knogjärn eller tillhyggen som kan skade någon. De finns också förväntningar som ungdomarna ska uppfylla om att inte vara påverkade, klottra, stjäla osv.

Stället sjuder av liv, ljudnivån är mer en hög och just nu pågår stora förberedelser för Pride paraden som går av stapeln söndag den 26 juni med ett stort tåg från the Door. De tillverkar t-shirts, masker och övar dans- och sånguppträdande.

The Door kom på andra plats i en tävling om Lady Gagas ´donation och kom på andra plats. Priset var 200.000 USD och för att tacka alla som röstat fram the Door bl a  via facebook var det öppet hus igår med mingel och ett enastående uppträdande med breakdance, sånguppträdande av medlemmar som var oemotståndliga. Det var svårt att hålla tårarna borta när man såg dessa ungdomar med sådana taskiga förutsättningar prestera en sådan känsla och värme. Jag är verkligen säker på att varje människa har en potential - det gäller bara att få en möjlighet att använda den och att bli sedd.

Christel från the Door

Lenox Hill Senior Center

Sådär, första dagen avklarad. Jag klarade resvägen dit med glans (ja, för jag hade ju övat två gånger, och lyckats göra fel minst en av dem. Men nu är jag en New Yorker, så jag hittar överallt). Lenox Hill Neighborhood House hade festat till och skaffat hiss sen mitt senaste besök, så jag slapp gå sex trappor för att träffa Amanda, min tillfälliga handledare, och Joe, volontäransvarig. Alla var förstås precis sådär New York-trevliga och välkomnande och innan jag hunnit ta av mig kappan, blev jag inbjuden på wine and cheese evening i morgon. Vi tog en kvick rundtur och kollade in 4åringarnas science fair (I'm impressed!) och sen sattes jag bryskt i arbete på The Senior Center av Susan. Nåt av min...hm, speciella? personlighet måste ha lyst igenom för arbetsuppgiften var att systematisera namnlistor påskrivna av darriga pensionärer som ville äta billig lunch. Men, sånt gör jag så gärna. Och Susan bjöd på lunch, centrets egna inbakade lax med kryddig potatis, bara att sleva i sig och hålla god min. Jag har väl aldrig ätit lax förut, men nu är det gjort (nej, jag räknar inte sushi). Alltsomallt känns det som ett bra ställe, och jag hoppas jag hinner se alla delar av det innan månaden är slut.

Och, just det. Dom kallar mig NÅDDI.

Jag är stolt över att vara en special guest på the Door

Min första dag på den arbetsplats jag ska gå till i fyra veckor började med att jag fick vara med på det månatliga personalmötet som de 100 anställda har. Jag fick redan där bevis på vilket engagemang och entusiasm som alla besitter. Många ställde sig upp och berättade om vad deras avdelning gjort för insatser och uppmanade varandra att värva nya medlemmar. Applåder och ovationer sparade man inte på. De som fyllt år applåderades också. Ett bildspel med röster om vad alla var stolta över visades.  Glädjen över Lady Gagas donation på 200.000 USD till the Door var också stor. Planer smiddes inför Prideparaden som alla kommer att delta i. Som sista punkt presenterades en överraskning en "special guest" ända från Sverige. Nu skulle jag ställa mig upp och säga några ord om varför jag var där. Jag berättade kort om MO och vårt projekt för utsatta ungdomar och filmen samt att ända från den dagen i oktober förra året när jag var på studiebesök på the Door ville jag vara där och lära mig allt för att ta med mig hem till min hemgård. Jag avslutade med att jag var stolt över att jag får vara på the Door. Uppmuntrande applåder fick mig att känna mig ännu mer välkommen. Tänk er ett personalmöte som avslutas med att alla genomför en häftig dans bakom en av danslärarna. Jag som dessutom älskar att dansa. Detta bådar gott!

Idag startar allvaret

Idag börjar jag min praktik på the Door med introduktion kl 11 och personalmöte 12.30. Jag har förberett min lilla presentation av mig själv och Mäster Olofsgården MO och framförallt musik och filmstudioverksamheten. Hoppas nu att engelskan håller och att det räcker med en timme för att komma fram till 555 Broome Street med buss under floden och T-bana till Spring Street. Min skräck är att komma för sent. Idag är jag särskilt glad också för att Allmänna Arvsfonden tror på vårt projekt "Dokumentärfilm om Stockholms hemlösa barn och ungdomar" vi har beviljats 280 tkr!
Fortsättning följer
Christel

Dag 1 i New York

Vi har landat! Vi har nånstans att bo! Vi har - numera - både internet och TV. Och New Yorknummer till New Yorkmobiler. I morgon börjar allvaret, i alla fall för en av oss. Vi har provåkt sträckorna till våra respektive settlements idag, först buss till Port Authority Bus Terminal, sen tunnelbana. Det gick relativt fort. Och om vissa av oss kommer ihåg den specifika adressen, och inte har ett spektrum av 24 gator att välja på, kommer det gå som smort att ta sig fram.

The Door http://door.org/

Christels arbetsplats (eller Crystal som hon heter här)

Lenox Hill Neighborhood House http://lenoxhill.org/

Nattes arbetsplats (och vad jag kommer kallas, det får vi se. Killen på AT&T sa 'H' kort och gott)

Vi drar till New York

På söndag åker vi, Christel och Natte, till New York för att under en månad volontärarbeta på olika settlements/community centers/neighborhood houses. Följ vår resa på bloggen!
(Ewa kommer dyka upp...var inte oroliga!)