The end of the settlementtour 2011

I oktober förra året i Chinatown över en kopp kaffe bestämde Natte, Ewa och jag som varit på hemgårdskonferens att hit ska vi komma tillbaka nästa sommmar. Vi ska lära oss allt om settlements i NYC och få inspiration till arbetet i Stockholm. Sagt och gjort nu har vi varit här i fem veckor. Jag har varit på the Door och jag är mest gripen av det engagemang, passion och tydlighet som personalen visar gentemot sina ungdomar. Det är en öppen, säker, kreativ, ungdomsvänlig miljö utan fördömanden där alla är välkomna även "our ladies from Stockholm". Tack Jerringfonden och Stiftelsen Mäster Olofsgården för att ni finansierade min resa. Hälsar Christel

Ja, tänk vad ett par förflugna ord i Chinatown kan leda till. Jag fattar fortfarande inte att vi verkligen gjorde det! Det har varit fem fantastiska veckor, där precis allt har klaffat helt enligt plan. Jag är så tacksam mot alla på Lenox Hill Neighborhood House som ställde upp med sin tid och sitt engagemang för att låta mig komma dit och inspireras. Och jag är verkligen inspirerad när jag nu åker hem! The Womens Shelter var en upplevelse och the Rooftop Garden likaså. Men mest bär jag med mig minnet av the Senior Center, alla människor som finns där och är helt awesome! Och jag kommer sakna Little Havanna, West New York, New Jersey: eldflugor, gopher, skunk, Manhattan skyline och groceries där ingen pratar eller förstår engelska. Tack Ewa och Christel för att ni gjorde det här tillsammans med mig, tack Jerringfonden och Midsommargården som sponsrade. Och tack mina barn som klarat sig utan mig (inte FÖR bra, hoppas jag) i fem veckor. Honey, I'm coming home!
/Natte

Ja det har varit en stor upplevelse och jag är lycklig över att vi genomförde vårt projekt tillsammans. Vi har fått intryck och erfarenheter från olika håll som vi kommer kunna använda på olika vis i våra respektive verksamheter hemmavid.
Det blev jättebra att jag tillbringade mesta tiden på the Door och däremellan gjorde lite utflykter till andra settlement.
The Door har imponerad och inspirerat och personalens engagemang och förhållningssätt bor kvar i ens hjärta.
Jag kommer att sakna siluetten av Manhattan från New Jersey, fika med Natte och Christel på Starbucks. Kvällarna när Natte och Christel satt i soffan med varsin dator och bloggade och jag vid köksbordet brevid.
Jag är förvånad över hur morgonpigg jag tvingats bli och hur vi har funkat ihop trots att vi inte kände varandra innan.
Jag kommer att sakna mixen av alla människor från hela världen och speciellt våra latinokvarter i New Jersey och till och med de skraltiga bussarna vi pendlade med tur och retur Manhattan.
Till sist var det helt enastående att träffa de nyckelpersoner som arrangerade IFS konferensen i New York och få del av deras erfarenheter inför kommande konferens i Stockholm i maj 2012.
Tack Jerringfonden och Fritidsforum som sponsrat och stött projektet!
/Ewa

643 Park Avenue

Sista mötet. Sista dagen på mitt älskade Lenox Hill Neighborhood House! Det allra sista jag gjorde var tacka Laura och ge henne en liten, liten present. Sen torkade jag tårarna och försvann.

Men innan det, var jag på The Womens Shelter, som ligger i en fantastisk byggnad mitt på Park Avenue. I bottenvåningens gigantiska salar spelar The Royal Shakespeare Company from London teater.

Härbärget tar emot 100 kvinnor. De hänvisas dit från uppsamlingshärbärgen, kriteriet är över 45 år och diagnosticerad psykisk ohälsa. På tredje och femte våningen finns tre sovsalar, varje klient har en säng, ett skåp och en tämligen låg mellanvägg. Gemensamma utrymmen finns: recreation room, dining room, laundry room. Härbärget är öppet hela dagen, men ingen får vistas i sovsalarna mellan 8 och 12 dagtid. Senast kl 22 ska alla vara inne, men de som jobbar sent kan få dispens fram till kl 2. Två nätter per månad kan man söka nattdispens.

Det finns bemannad reception (i källaren. Om man inte vet hur man ska gå in, är risken stor att man travar rätt in i The Royal Shakespeare Company's from London föreställning. För ingången till härbärget ser ut som ett soprum. Det hindrar inte receptionisten från att vara ett riktigt solsken), sjuksköterska och psykolog 4 dagar/vecka. Socialarbetare (varje har 31 klienter att ta hand om, de är hopplöst överhopade och lider av det) och annan personal varje dag. Mat (frukost, lunch, middag, snack) levereras från LHNH:s kök. De har egen recreations assistent, som ansvarar för gruppverksamhet (vandringar, bingo, exercise osv) och the Visual Arts department kommer varje vecka för musik-, teater-, dans- och teaterundervisning.

Joann, som är the director berättar att målet är att varje klient ska ha permanent housing inom 9 månader. I dagsläget tar det oftare uppåt 12 månader. Det är inget högsäkerhetshärbärge, de flesta klienterna klarar det, men om det blir våldsamheter, kan klienter behövas flyttas till andra ställen.

NYC dep for homelessness står för bidragen.

Trots att det är ganska deppigt med härbärgen, och låga mellanväggar, är The Womens shelter fyllt av hopp och glädje. Återigen: personalen är så engagerad och sprudlande. Klienterna är så trevliga och glada.

Det var mitt sista möte. Nu vinkar jag adjö till Lenox Hill Neighborhood House och säger (tjatig) thanks for having me! It has been great!

/Natte

The rooftop garden

I onsdags mötte jag Roger, wellness- and health coordinator. Han är också ensam på sin department, men samarbetar med flera olika på LHNH. Han uppgifter är att utbilda (educate, det är så mycket bättre uttryck), både personal och klienter, om hälsosamt leverne, om ekologiskt, närodlat, om sjukdomar, om sockers påverkan. Men han ser också till att alla har tillgång till bra mat, han är med och utformar menyerna på settlementet, han syr ihop överenskommelser med regionala bondgårdar och ordnar subventionerade grönsaksleveranser. Och, han har skapat the rooftop garden, som gör LHNH till producenter av sin egen ekologiska grönsaksodling. Gissa vad jag ska göra när jag kommer hem på en innergård nära dig?

/Natte
(på kvällen bjöd Warren och Laura mig på middag på the Boathouse. Vi hade the perfect view över gondoljären och alla små roddbåtar när sommarens värsta storm- och regnväder attackerade. It was lovely!)

Thanks and Goodbye to the Door

Så var det plötsligt den sista dagen.

För att tacka alla dessa underbara människor som så generöst delat med sig av sig själva och sina erfarenheter bjöd Christel och jag in till ett tårtkalas på tredje våningen.
Så droppade de in en efter en och det var precis så tårtorna räckte.Vi fick ta i hand och krama om alla och säga tusen tack.
Vi är mer än nöjda!
Adjö - the Door.

Ewa och Christel

Educational Alliance en riktig hemgård

Efter många mail och samtal ordnade det sig till slut med ett studiebesök på the Educational Alliance ett av de största community centers i New York. De har 41 program på 21 olika ställen.
Jag träffade Amy som har hand om voluntärverksamheten och hon tog mig på en rundtur i huvudbyggnaden.
Vi besökte olika verksamheter och jag träffade community members från 6 månader upp till 86 år.
Educational Alliance var från början ett judiskt community center men nu för tiden finns alla minoriteter och alla åldrar representerade.
Programmen indelas under två hvudrubriker. Lear and Explore och Crises and Support.
Högst upp på taket var det en lekplats för de små som svalkade sig under duschar och låg på små handdukar och vilade sig. Det såg ut som en dag på stranden.
I huset träffade jag en kvinna på 86 år som var på väg till dagens lunch för 1,5 dollar.
Hon bar på en tygkasse med barnteckningar på. Barnen tillverkade sådana och gav bort till de äldre när de fyllde år.
Eftermiddagen tillbringade jag på den öppna sommarskolan några kvarter bort. Jag var med i en klass där barnen ritade seriefigurer, i en annan klass där man spelade olika spel óch till slut dramaklassen.
Dramaläraren valde scener ur verkliga livet vilket ungarna gillade mycket. Idag var scenen körskola och man skulle utan ord lära sin kompis att köra bil. Många skratt blev det dock.

Även Educational Alliance ligger i  Lower East Side och i East Village. Trots en ökad inflyttning av medelklass och övre medelklass så är ändå området bland de fattigaste i staden med hög arbetslöshet. Endast 37% går ut med godkända betyg från high school vilket Amy påpekade är fullständigt oaccepatabelt. Därför satsar Educational Alliance extra mycket på undervisning redan i förskolan.

De satsar också mycket på konst och har en  en välrenommerad konstskola och ett fint konstgalleri.

Och så var det där med hemgårdstanken. Så här beskriver E.A sin verksamhet: "Bringing together people from different backgrounds and agegroups, so they can learn from and with each other."
Ja så är det ju tänkt både här och där. Vi ingår i en internationell rörelse Settlementrörelsen och dessrötter känns igen i våra olika verksamheter world wide.

Bilder nedan välkomstskylt, Amy, konstatelje, konstverk och dramalärare.

Ewa

Visioner och drömmar

"Jag vill ha ett grönt tak fullt med gröna växter och odlingar. Vi kan lära streetkidsen en massa om miljön och betydelsen att värna om naturen och äta ekologiskt." "Jag vill ha en drop-införskola här där de unga mammorna kan lämna sina barn när de behöver studera, få rådgivning eller kanske bara få en andningspaus genom att gå en dansklass"

"The Door är det bästa som hänt mig. Jag har fått min gymnasiekompetens (GED) och idag får jag en betald praktikplats här".

"Jag tycker det här stället har allt att ge oss som inte har något men jag skulle vilja ha något lugnt och tyst rum med kanske en cosig soffa där man bara kan hänga, ja mer som ett hem". "Jag skulle vilja komma hit på kvällarna sent istället för ute på gatorna. Även om jag hade pengar skulle jag inte vilja hänga på en bar".

Vad får du din passion från, frågar jag en av de mest hängivna lärarna, hon som tar emot samtal från självmordsbenägna ungdomar vissa kvällar som ideellt arbete. "Den får jag från min familj. Jag tänker på mina barn och deras uppväxt. Jag vill ge de här ungdomarna som inte fått en bråkdel av det så mycket jag kan"

Ja, det känns lite vemodigt att gå iväg sista dagen till the Door. Idag ska vi har tårtkalas för dem Ewa och jag och sedan bär det hemåt.

Jag har fått många idéer, tankar och planer i huvudet som jag nu ska åka hem och smida för den fortsatta verksamheten på Mäster Olofsgården.

I will miss you all!
Christel

Voices from the Door

Min härliga vistelse i New York börjar lida mot sitt slut och för att få en så komplett bild av the Door som möjligt ägnar jag sista dagarna åt att intervjua personal och en och annan deltagare över 18 om vad som är bäst och vad som kan göras bättre här.

"Det som är bra är att vi är ett stort nätverk med insatser samlade under ett tak där vi kan tillgodose ungdomarnas alla behov. Vi skulle behöva mer grönområden och min dröm är att vi har odlingar på taket så att ungdomarna kan odla sina egna grönsaker och bär". "That would be awsome!"
"Vi har ett ungdomsvänligt klimat och alla är välkomna vilken hudfärg dom än har eller sexuell läggning och vi erbjuder ungdomarna ett sammanhang en ställföreträdande familj som de alltid har saknat". "Vi skulle behöva arbeta med att få personalen att stanna genom att erbjuda mer kompetensutveckling och personalutbildning"
"Det är unikt att kunna erbjuda ungdomarna så många kreativa ämnen helt gratis och det är viktigt.Vi skulle behöva mer resurser för att kunna utvidga tiden även senare på kvällen".

"Vi erbjuder dem en hand att hålla i."

Christel