Vi möter Julie Shapiro med andan i halsen för att hinna till vårt möte och få ihop livet med småbarnen innan arbetsdagen. Hon undrar hur jag klarade av att få ihop det med fem barn. Ja, de bildar ju ett team menar jag och dessutom hade jag inte ansvar för en sådan här stor organisation med en budget på 17 miljoner dollar. Julie skrattar och vi förstår att hon liksom sina anställda älskar sitt jobb. Hon utstrålar lugn och intelligens. Man får prioritera fem minuter i taget och gör man rätt prioriteringar så funkar det. Vad är de stora utmaningarna just nu. En av dem är just att få skolan som vi startar i höst att bära sig och få andra finansiärer än det offentliga. Kravet att behålla de offentliga bidragen till skolan är att 75% av eleverna går ut med godkända betyg. Det är den enda skolan i USA som vänder sig till marginaliserade ungdomar. Vi måste också hitta andra bidragsgivare och då är det viktigt att träffa rätt så att man finner de som vill satsa just på skolan. Ungefär 50% av tiden ägnar Julie åt sponsorverksamheten. Vi noterar att VD-rummet inte är större än tio kvadratmeter med plats för skrivbord bokhylla och ett mindre mötesbord. En annan fråga som kommer upp är personalrekryteringen eftersom all personal verkar så oerhört engagerad och gilla sitt jobb. Ja, det är inte lönerna i alla fall skrattar hon. Nej stället drar till sig de rätta personerna för det är en sådan bra och heltäckande verksamhet och det ger så mycket att kunna se ungdomarna växa och komma ur sina hopplösa situationer. Vi har kul ihop. Om någon vill åka på någon konferens för att förkovra sig säger vi alltid ja. Jag försöker att delegera rätt uppgifter till rätt personer och en hel del har tidigare varit deltagare vilket är väldigt bra. Vi har också märkt att ungdomarna verkar mycket mer motiverade och fokuserade än vad vi är vana vid. Ja, det stämmer och det är ju naturligt eftersom de plötsligt blir sedda och respekterade och får möjlighet att använda sin potential.
Min sista fråga är om vi skulle kunna ordna något utbyte mellan ungdomarna här och på Mäster Olofsgården. Sure säger hon tveklöst. Vi skickade en grupp till Berlin och det betydde allt för dem. Det blir min utmaning när jag kommer hem att sy ihop ett utbyte tänker jag och det ser jag fram emot!
Christel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar