I november 2010 öppnade the Door stödboendet The Lee i samarbete med Common Ground. The Lee servar 55 ungdomar mellan 18-25 år som är hemlösa, kämpar med psykiska besvär eller inte längre får vara kvar hos sina fosteröräldrar. Förfärande många slängs efter 18 års ålder ut från sina fosterhem utan annat boende, hjälp eller stöd. Fosterföräldrarna har helt enkelt tröttnat.
Till skillnad mot de härbärgen många hamnar på och som enligt föreståndaren på the Lee "are horrible" kan ungdomarna stanna så länge de behöver upp till 25 år. Därefter slänger man inte ut ungdomarna utan att annat boende är ordnat och detta förbereds i god tid.The Lee kan också om det behövs ge ungdomarna fortsatt stöd efter att de flyttat till eget boende.
The Lee är fräscht och modernt och förutom 32 studios (enkelrum med pentry och badrum) fanns också ett antal suites där 3-4 ungdomar bor i egna rum men delar på de gemensamma utrymmen.
Inga par eller barn kan dock bo här.
Vi är där för att träffa den kvinnliga föreståndare för The Lee och på frågan hur hon tycker det är att vara chef här svarar hon I have a passion and I am angry. Someone has to struggle for these kids and give them hope.De är ju vår framtid. Hon fortsätter - we meet them where they are. En del tycker att de aggressiva och besvärliga men hur kan man vänta sig någonting annat när man varken har ätit eller sovit på flera dagar och dessutom är skitig - fortsätter hon.Vem skulle le då och vara vänlig och positiv?
Under vistelsen på the Lee har varje ungdom kontinuerligt stöd och får också lära sig elementära saker som att handla, laga mat och tvätta käder. Det är också fullt av andra aktiviteter.
För att arbetet ska fungera gäller det att handplocka ett team som delar samma vision och samma drömmar säger hon.We are building a community her a big family.
We have to push them, empower them and give them hope avslutar hon.
Vi tar adjö och tänker att vi mött ännu en människokämpe på detta jordklot!
Vi är varma inombords då vi åter igen ger oss ut i hettan på Manhattans gator.
Ewa och Christel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar