The end of the settlementtour 2011

I oktober förra året i Chinatown över en kopp kaffe bestämde Natte, Ewa och jag som varit på hemgårdskonferens att hit ska vi komma tillbaka nästa sommmar. Vi ska lära oss allt om settlements i NYC och få inspiration till arbetet i Stockholm. Sagt och gjort nu har vi varit här i fem veckor. Jag har varit på the Door och jag är mest gripen av det engagemang, passion och tydlighet som personalen visar gentemot sina ungdomar. Det är en öppen, säker, kreativ, ungdomsvänlig miljö utan fördömanden där alla är välkomna även "our ladies from Stockholm". Tack Jerringfonden och Stiftelsen Mäster Olofsgården för att ni finansierade min resa. Hälsar Christel

Ja, tänk vad ett par förflugna ord i Chinatown kan leda till. Jag fattar fortfarande inte att vi verkligen gjorde det! Det har varit fem fantastiska veckor, där precis allt har klaffat helt enligt plan. Jag är så tacksam mot alla på Lenox Hill Neighborhood House som ställde upp med sin tid och sitt engagemang för att låta mig komma dit och inspireras. Och jag är verkligen inspirerad när jag nu åker hem! The Womens Shelter var en upplevelse och the Rooftop Garden likaså. Men mest bär jag med mig minnet av the Senior Center, alla människor som finns där och är helt awesome! Och jag kommer sakna Little Havanna, West New York, New Jersey: eldflugor, gopher, skunk, Manhattan skyline och groceries där ingen pratar eller förstår engelska. Tack Ewa och Christel för att ni gjorde det här tillsammans med mig, tack Jerringfonden och Midsommargården som sponsrade. Och tack mina barn som klarat sig utan mig (inte FÖR bra, hoppas jag) i fem veckor. Honey, I'm coming home!
/Natte

Ja det har varit en stor upplevelse och jag är lycklig över att vi genomförde vårt projekt tillsammans. Vi har fått intryck och erfarenheter från olika håll som vi kommer kunna använda på olika vis i våra respektive verksamheter hemmavid.
Det blev jättebra att jag tillbringade mesta tiden på the Door och däremellan gjorde lite utflykter till andra settlement.
The Door har imponerad och inspirerat och personalens engagemang och förhållningssätt bor kvar i ens hjärta.
Jag kommer att sakna siluetten av Manhattan från New Jersey, fika med Natte och Christel på Starbucks. Kvällarna när Natte och Christel satt i soffan med varsin dator och bloggade och jag vid köksbordet brevid.
Jag är förvånad över hur morgonpigg jag tvingats bli och hur vi har funkat ihop trots att vi inte kände varandra innan.
Jag kommer att sakna mixen av alla människor från hela världen och speciellt våra latinokvarter i New Jersey och till och med de skraltiga bussarna vi pendlade med tur och retur Manhattan.
Till sist var det helt enastående att träffa de nyckelpersoner som arrangerade IFS konferensen i New York och få del av deras erfarenheter inför kommande konferens i Stockholm i maj 2012.
Tack Jerringfonden och Fritidsforum som sponsrat och stött projektet!
/Ewa

643 Park Avenue

Sista mötet. Sista dagen på mitt älskade Lenox Hill Neighborhood House! Det allra sista jag gjorde var tacka Laura och ge henne en liten, liten present. Sen torkade jag tårarna och försvann.

Men innan det, var jag på The Womens Shelter, som ligger i en fantastisk byggnad mitt på Park Avenue. I bottenvåningens gigantiska salar spelar The Royal Shakespeare Company from London teater.

Härbärget tar emot 100 kvinnor. De hänvisas dit från uppsamlingshärbärgen, kriteriet är över 45 år och diagnosticerad psykisk ohälsa. På tredje och femte våningen finns tre sovsalar, varje klient har en säng, ett skåp och en tämligen låg mellanvägg. Gemensamma utrymmen finns: recreation room, dining room, laundry room. Härbärget är öppet hela dagen, men ingen får vistas i sovsalarna mellan 8 och 12 dagtid. Senast kl 22 ska alla vara inne, men de som jobbar sent kan få dispens fram till kl 2. Två nätter per månad kan man söka nattdispens.

Det finns bemannad reception (i källaren. Om man inte vet hur man ska gå in, är risken stor att man travar rätt in i The Royal Shakespeare Company's from London föreställning. För ingången till härbärget ser ut som ett soprum. Det hindrar inte receptionisten från att vara ett riktigt solsken), sjuksköterska och psykolog 4 dagar/vecka. Socialarbetare (varje har 31 klienter att ta hand om, de är hopplöst överhopade och lider av det) och annan personal varje dag. Mat (frukost, lunch, middag, snack) levereras från LHNH:s kök. De har egen recreations assistent, som ansvarar för gruppverksamhet (vandringar, bingo, exercise osv) och the Visual Arts department kommer varje vecka för musik-, teater-, dans- och teaterundervisning.

Joann, som är the director berättar att målet är att varje klient ska ha permanent housing inom 9 månader. I dagsläget tar det oftare uppåt 12 månader. Det är inget högsäkerhetshärbärge, de flesta klienterna klarar det, men om det blir våldsamheter, kan klienter behövas flyttas till andra ställen.

NYC dep for homelessness står för bidragen.

Trots att det är ganska deppigt med härbärgen, och låga mellanväggar, är The Womens shelter fyllt av hopp och glädje. Återigen: personalen är så engagerad och sprudlande. Klienterna är så trevliga och glada.

Det var mitt sista möte. Nu vinkar jag adjö till Lenox Hill Neighborhood House och säger (tjatig) thanks for having me! It has been great!

/Natte

The rooftop garden

I onsdags mötte jag Roger, wellness- and health coordinator. Han är också ensam på sin department, men samarbetar med flera olika på LHNH. Han uppgifter är att utbilda (educate, det är så mycket bättre uttryck), både personal och klienter, om hälsosamt leverne, om ekologiskt, närodlat, om sjukdomar, om sockers påverkan. Men han ser också till att alla har tillgång till bra mat, han är med och utformar menyerna på settlementet, han syr ihop överenskommelser med regionala bondgårdar och ordnar subventionerade grönsaksleveranser. Och, han har skapat the rooftop garden, som gör LHNH till producenter av sin egen ekologiska grönsaksodling. Gissa vad jag ska göra när jag kommer hem på en innergård nära dig?

/Natte
(på kvällen bjöd Warren och Laura mig på middag på the Boathouse. Vi hade the perfect view över gondoljären och alla små roddbåtar när sommarens värsta storm- och regnväder attackerade. It was lovely!)

Thanks and Goodbye to the Door

Så var det plötsligt den sista dagen.

För att tacka alla dessa underbara människor som så generöst delat med sig av sig själva och sina erfarenheter bjöd Christel och jag in till ett tårtkalas på tredje våningen.
Så droppade de in en efter en och det var precis så tårtorna räckte.Vi fick ta i hand och krama om alla och säga tusen tack.
Vi är mer än nöjda!
Adjö - the Door.

Ewa och Christel

Educational Alliance en riktig hemgård

Efter många mail och samtal ordnade det sig till slut med ett studiebesök på the Educational Alliance ett av de största community centers i New York. De har 41 program på 21 olika ställen.
Jag träffade Amy som har hand om voluntärverksamheten och hon tog mig på en rundtur i huvudbyggnaden.
Vi besökte olika verksamheter och jag träffade community members från 6 månader upp till 86 år.
Educational Alliance var från början ett judiskt community center men nu för tiden finns alla minoriteter och alla åldrar representerade.
Programmen indelas under två hvudrubriker. Lear and Explore och Crises and Support.
Högst upp på taket var det en lekplats för de små som svalkade sig under duschar och låg på små handdukar och vilade sig. Det såg ut som en dag på stranden.
I huset träffade jag en kvinna på 86 år som var på väg till dagens lunch för 1,5 dollar.
Hon bar på en tygkasse med barnteckningar på. Barnen tillverkade sådana och gav bort till de äldre när de fyllde år.
Eftermiddagen tillbringade jag på den öppna sommarskolan några kvarter bort. Jag var med i en klass där barnen ritade seriefigurer, i en annan klass där man spelade olika spel óch till slut dramaklassen.
Dramaläraren valde scener ur verkliga livet vilket ungarna gillade mycket. Idag var scenen körskola och man skulle utan ord lära sin kompis att köra bil. Många skratt blev det dock.

Även Educational Alliance ligger i  Lower East Side och i East Village. Trots en ökad inflyttning av medelklass och övre medelklass så är ändå området bland de fattigaste i staden med hög arbetslöshet. Endast 37% går ut med godkända betyg från high school vilket Amy påpekade är fullständigt oaccepatabelt. Därför satsar Educational Alliance extra mycket på undervisning redan i förskolan.

De satsar också mycket på konst och har en  en välrenommerad konstskola och ett fint konstgalleri.

Och så var det där med hemgårdstanken. Så här beskriver E.A sin verksamhet: "Bringing together people from different backgrounds and agegroups, so they can learn from and with each other."
Ja så är det ju tänkt både här och där. Vi ingår i en internationell rörelse Settlementrörelsen och dessrötter känns igen i våra olika verksamheter world wide.

Bilder nedan välkomstskylt, Amy, konstatelje, konstverk och dramalärare.

Ewa

Visioner och drömmar

"Jag vill ha ett grönt tak fullt med gröna växter och odlingar. Vi kan lära streetkidsen en massa om miljön och betydelsen att värna om naturen och äta ekologiskt." "Jag vill ha en drop-införskola här där de unga mammorna kan lämna sina barn när de behöver studera, få rådgivning eller kanske bara få en andningspaus genom att gå en dansklass"

"The Door är det bästa som hänt mig. Jag har fått min gymnasiekompetens (GED) och idag får jag en betald praktikplats här".

"Jag tycker det här stället har allt att ge oss som inte har något men jag skulle vilja ha något lugnt och tyst rum med kanske en cosig soffa där man bara kan hänga, ja mer som ett hem". "Jag skulle vilja komma hit på kvällarna sent istället för ute på gatorna. Även om jag hade pengar skulle jag inte vilja hänga på en bar".

Vad får du din passion från, frågar jag en av de mest hängivna lärarna, hon som tar emot samtal från självmordsbenägna ungdomar vissa kvällar som ideellt arbete. "Den får jag från min familj. Jag tänker på mina barn och deras uppväxt. Jag vill ge de här ungdomarna som inte fått en bråkdel av det så mycket jag kan"

Ja, det känns lite vemodigt att gå iväg sista dagen till the Door. Idag ska vi har tårtkalas för dem Ewa och jag och sedan bär det hemåt.

Jag har fått många idéer, tankar och planer i huvudet som jag nu ska åka hem och smida för den fortsatta verksamheten på Mäster Olofsgården.

I will miss you all!
Christel

Voices from the Door

Min härliga vistelse i New York börjar lida mot sitt slut och för att få en så komplett bild av the Door som möjligt ägnar jag sista dagarna åt att intervjua personal och en och annan deltagare över 18 om vad som är bäst och vad som kan göras bättre här.

"Det som är bra är att vi är ett stort nätverk med insatser samlade under ett tak där vi kan tillgodose ungdomarnas alla behov. Vi skulle behöva mer grönområden och min dröm är att vi har odlingar på taket så att ungdomarna kan odla sina egna grönsaker och bär". "That would be awsome!"
"Vi har ett ungdomsvänligt klimat och alla är välkomna vilken hudfärg dom än har eller sexuell läggning och vi erbjuder ungdomarna ett sammanhang en ställföreträdande familj som de alltid har saknat". "Vi skulle behöva arbeta med att få personalen att stanna genom att erbjuda mer kompetensutveckling och personalutbildning"
"Det är unikt att kunna erbjuda ungdomarna så många kreativa ämnen helt gratis och det är viktigt.Vi skulle behöva mer resurser för att kunna utvidga tiden även senare på kvällen".

"Vi erbjuder dem en hand att hålla i."

Christel

The Real Lower East Side

Idag besökte Christel och jag The University Settlement som är det första settlementet i USA grundat 1886.
Melissa berättade och tog oss på en kort rundvandring i närområdet.
University Settlement ligger i och servar människor i Lower East Side som innefattar Chinatown, East Village,The Alphabet City och bor du i de judiska kvarteren kallas området the Real Lower East Side.
Som de flesta andra settlement finns här alla åldrars verksamhet och vi besökte ett senior center. Det var lunchdags och mat fick man för en dollar .I samma hus fanns också ett stödcenter för fosterbarn och fosterföräldrar.
Melissa har jobbat på University Settlement i 18 år och hon berättar att området genomgått en stor förändring under dessa år. Förr var det mycket droger, gamla omoderna hus utan värme och vatten bebodda av låginkomstfamiljer.
Nu har, precis som i Stockholm och lite varstans, de omoderna husen renoverats och rustats upp med höga hyror´som följd. Så numer domineras området av den högre medelklassen och hade det inte varit för att vissa hus, Public Housing, funnits kvar så skulle området helt ha ändrat karaktär.
Det finns också förskola och fritis, konstprogram, engelska för de som inte har det som sitt första språk, mental health och mycket mer.
Både The Door och The Lee är verksamheter som ligger under the University Settlement.

Efter rundvandringen återvände Christel till the Door och jag hade ett inplanerat möte med Michael, Melissa och Rachel för att diskutera och planera för nästa IFS konferens i Stockholm i maj 2012.
Jag fick massor av matnyttig information om vad som behöver göras och deadlines för när det ska göras.
Det har verkligen varit till stor hjälp att gå igenom kommande konferens ansikte mot ansikte och inte bara vara hänvisad till mailkontakt. Toppen faktiskt!
Rachel som kommer att hjälpa till med information och marknadsföring i USA inför Stockholm 2012 är också en av danslärarna på the Door. Så efter vårt möte gjorde vi sällskap tillbaka dit.
Jag kollade in hennes dansworkshop och tänkte att en sådan skulle hon ju kunna hålla i Stockholm. Det vore kul!

Dagen avslutades med ett möte med James som är musikterapeut.
Han jobbar mest individuellt med ungdomarna men det förekommer också grupper.
Han arbetar på väldigt många olika sätt varav ett kan vara att försiktigt prova på att spela något instrument eller att sjunga och sedan spela in sin egen musik på en CD.

Ewa

100 grader Fahrenheit

Hettan tar död på mig. Med svetten bokstavligen strömmande, kastade jag mig in på Lenox Hill NH, tråcklade strumpbyxor på mig (kan inte komma barbent ju) och åkte upp till sjätte våningen för dagens möte. Paul, ensam arbetande på Research department ägnade en timma av sin precious time åt att berätta för mig och Shirley om vad han gör.

Tydligen är LHNH (återigen) ganska ensamma om att ha en forskningsavdelning.
Sammanfattningsvis gör han olika undersökningar och utvärderingar. Mest fokus ligger på Early Childhood Center och Head start. Dels därför det är den största avdelningen (dit mest pengar går), dels för att det finns uttryckt att det ska göras från stadens håll. Paul hade en lite annan infallsvinkel på det än de standardiserade testerna medgav. Han undersöker familjers inkomst, familjers resväg, familjers samspel och barnens resultat. Han fortsätter att följa samma familjer under 3 år efter barnen har lämnat ECC, för att se vilken påverkan programmet haft på dem.
Han gör även undersökningar och utvärderingar på the Senior Center, men av en helt annan karaktär.
Då rör det sig mer om hur lunchen smakar. Enkla frågeformulär alltså.

Efter mötet orkade jag inte krångla mig ur inomhusklädseln och nu smälter jag bort i värmen och vill sova i en snödriva.

/The swedish volunteer from the Senior Center

Från Söndagslugn till Måndagsös

Christel och jag tittade in någon timme under söndagen och fann ett lugnt the Door. Ett tjugotal ungdomar kom för att äta lite frukost, använda datorn, delta i någon aktivitet som stickning eller basket.På söndagarna är det vilsamt och tryggt att vara på the Door.Bara att stiga på och delta i något eller bara vara.
Idag måndag var det full rulle igen. Skolan var igång och massor av aktiviteter, musik och röster och ljud fyllde huset.
Jag fick en pratstund med Glory som basar för ungdomsrådgivningen. De har kontakt med mellan 200-300 ungdomar per år. De har ett avtal som gör att ungdomarna inte behöver föräldrarnas tillåtelse att söka hjälp och allt som sägs är konfidentiellt.
Glory berättade att de enbart jobbar preventivt och rådgivande. Inget behandlingsarbete alltså utan de som är i behov av behandling slussas vidare.
Förutom enskild rådgivning finns det också olika stödgrupper som Liveschool groups där man förutom att lära sig det nödvändiga i livet såsom att handla, laga mat, tvätta och städa också för lära sig stresshantering och konfliktlösning.
Andra grupper är Girl Group, Anger Management med mycket rollspel och konflikthantering,The Buzz som är en sluten grupp där man samtalar om övergrepp. Det finns även en Open Art Studio där man arbetar med olika konstnärliga uttryck och diskuterar. Levande verkstad skulle vi hemma kunna kalla det. Även musikterapigrupper finns.
När ungdomarna blir medlemmar på the Door är man uppmärksam på s.k riksfaktorer som skolk, familjeproblem, vänner som använder droger, depression med mera.Varje ungdom erbjuds då att ta kontakt med ungdomsrådgivningen för stöd.
Ewa

Socker, socker och mera socker!

Det är inte lätt att få ungdomarna att tänka på socker, ohälsa och övervikt säger Moony som är the Doors dietist. För det första är idealet här att flickor ska vara runda.  Det är många flickor som kommer till Moony för att få råd om hur de ska bli tjockare. Vi har praktiskt taget inga med anorektiska problem men några bulemiker men då är det oftast något psykiskt problem med i bilden. Vi har jobbat mycket med köket att de ska använda sig av nyttig mat med mindre socker, inga färdiglagade produkter och gärna ekologiskt och mycket frukt och grönsaker. Där har vi lyckats. Varför delar ni inte ut frukt som snacks istället för kex och annat frågar jag. Ja, vi har försökt så många gånger men resultatet blir att de inte tar något och att frukten till slut måste slängas. Vi brukar kombinera med kex och frukt ändå. Man måste ha väldigt tydliga och realistiska mål när man ger råd till dessa ungdomar om kost t ex att du kanske kan försöka sikta på att bara dricka tre burkar läsk om dagen istället för fem. När det målet har uppnåtts kan man kanske gå vidare med att minska socker intaget lite mer. Det gäller ungdomar med  knappa medel och som kanske kan ha råd med något från Mac Donald eller liknande. De är hungriga och behöver snabbt få i sig något  Moony berättar att hon möter många med blodbrist som vi får sätta på särskild kost och i värsta fall skicka till läkarmottagningen. Vi anordnar matlagningskurser och workshops om kosten och det som vi satsar mycket på är ju vårt gym där de spelar basket, kickball och andra bollsporter samt dansstudion där de flesta tycker om att dansa i. 

Det är inte bara på the Door som sockret flödar. Man kan knappt äta något som inte är socker. Om du tar en kopp kaffe på något kafé som inte är Starbucks måste du säga till om att få en kopp utan socker annars är halva koppen fylld av socker. Ja, det är nog lätt att lägga på sig kilon här om man inte ser upp.

På återhörande!
Christel

Mi casa es su casa

Dagens andra möte var med Hans och Nancy på Casa. Casa är ett boende för fd hemlösa. Där bor just nu 54 personer, den yngsta är 35 år och den äldsta är över 80 år. Det är tillåtet att vara så ung som 18 år för att få en bostad i huset, men medelåldern på de boende är 50 år. Hälften av lägenheterna är för män, hälften för kvinnor. De flesta bor 4 st i en lägenhet med eget rum, men delat kök och badrum. Några få bor i studios, ensamma.

Två dagar i veckan serveras lunch, en dag i veckan middag. Varje månad har de gemensamma festmiddagar, med en högtid eller så som tema. På 4 juli barbequen kom över 30 personer. Varje dag är det någon form av aktivitet (lite som the senior center, alltså). De har bowlinggrupp, musikgrupp, filmgrupp. Och utflykter, till museer, bondgårdar, bio, picknickar. Det är olika hur många som deltar, men ett genomsnitt på 7-13 personer är vanligt. Vissa utflykter samordnas med the shelter.

De boende har möjlighet att jobba i ett projekt som kallas crossroads. Det är t ex de som lagar maten. Hans underströk att alla har en inkomst, de betalar sin egen hyra. Casa är bemannat med fyra socialarbetare och har vakt i entrén dygnet runt. De boende är alla diagnosticerade med någon form av psykisk ohälsa. Hyrorna täcker inte kostnaden för att driva det (de kan inte ta mer än 30% av de boendes inkomst, Amanda nämnde $ 250/mån som en representativ summa), så The Department for Homelessness bidar med nånstans kring $ 700 000 per år.

Huset, som ser ut som ett helt vanligt bostadshus i Harlem utifrån, har en källarvåning med tvättstuga, skafferi, recreationrum och socialarbetarnas kontor. På baksidan ligger en fantastisk liten trädgård, ömt omskött av en de boende. En trappa upp finns entrén och köket. Resten av våningarna (4 st) består av lägenheterna.

Hans berättade om skafferiet: företag skänker restlager (mat, oftast konserver). En gång i veckan får de boende välja 10 saker ur det att ta med sig hem. Under hans tid på Casa har matvanorna fått en stor förändring, det serveras (och äts) väldigt mycket grönsaker, nåt som de boende rynkade på näsan åt förut, men nu älskar.

Som vanligt visade personalen upp en mycket entusiastisk, positiv och professionell attityd. Det känns verkligen som att alla älskar sitt jobb och gör sitt absoluta bästa för det.

Fullspäckad dag, skulle kunna skriva en roman om den, men besparar mig själv och mina kära läsare det.

/Natte

Feed the soul!

Mitt första möte idag var med Diana, director for the Visual and Performing Arts Department. Hon började med att berätta om hur avdelningen vuxit fram under Warrens (director of Lenox Hill Neighborhood House) tid. Sedan 2003 är det en egen avdelning, och Diana har varit director från början. Hon basar över en grupp lärare i ämnen som dans, konst, teater, musik, foto, animation. Samtliga är utövande konstnärer, men har också pedagogiska kunskaper och förmåga att arbeta med olika åldrar, olika behov.

De satsar främst på originalverk i sin verksamhet, dvs de spelar egenskriven och -producerad dramatik, dito musik etc. Två gånger per år sätter de upp föreställningar, fyra gånger per år har de readings (poesi, prosa, monologer, enaktare) för publik.

De har även en Second Sundays serie, där professionella utövare visar upp sig, bara för att LHNH:s medlemmar som inte annars har råd, tid eller möjlighet ska kunna uppleva detta.

Avdelningen bedriver undervisning i settlementets samtliga delar, early childhood, senior centers, shelter och casa.

Enligt Diana är det livsviktigt med kultur, för att stärka självkänslan, för att uttrycka sig, för att samarbeta, för att lösa problem. LHNH är speciellt på det viset att de är en av få settlements som har en egen avdelning för det, som låter alla medlemmar ta del av den, och som har en pool. Diana kallade det för FEED THE SOUL, och underströk viktigheten att låta hemlösa, psykiskt sjuka och underpriviligerade ta del av detta.

Avdelningen får inte stöd från NYC eller NY. Pengarna kommer från privata donatorer.

Under juli och augusti erbjuder de ett Real Arts Summer Camp för barn i åldrarna 6-13 år. Diana tog mig med på en rundtur för att se vad de sysslade med just idag. Så jag har fått se yoga/dans, filmverkstad, konst och vattenlekar.

Lägret är ett dagläger, där de blandar alla konstformer med utflykter, lekar, sport. Temat för i år är DJUNGEL, och som avslutning bjuder de in föräldrar och syskon på en festival, där alla barnen står på scen och medverkar i den egenhändigt skrivna pjäsen. Lägret är avgiftsbelagt, men många barn får stipendier för att kunna delta.

/Natte

Lenox Hill Neighborhood House Senior Center

Okej, sista dagen avklarad, sista listan klar. Och jag kommer verkligen sakna det! (Inte listorna, centret. Och människorna där)

Förutom de dagliga aktiviteterna, som är gratis för alla medlemmar, och medlem kan varje senior citizen över 60 år bli, har de en hel massa verksamhet som jag är verkligt imponerad av.
Centret har öppet mån-fre 9-16, lör-sön 10-16. Varje dag har de olika classes; yoga, tap dance, excercise, cards, scrabble, french, spanish, What's new?, drawing, film. Den som vill delta skriver helt enkelt upp sig när den kommer. Varje dag serveras kaffe och munkar (thank you, Dunkin' Donuts!) på morgonen och lunch kl 12.00. Lunchen är finansierad av DFTA, seniorerna är rekommenderade att betala $1.5. Gäster är välkomna, de betalar lite mer. Och den som inte kan äta själv, får hjälp. Förutom kökspersonalen (som är underbar!) har de varje dag hjälp av olika volontärer, oftast från New York Cares. Uppskattningsvis är det 110 seniorer vid varje lunch.

Varje månad gör de utflykter, bl a till Target och Trader Joe's. De som inte kan sig till eller från centret ansöker om transportation, då kommer LHNHSC:s bussar och hämtar.
De har olika workshops, diskussionsgrupper och seminarier, t ex om sjukdomar, hyressättning, kost och hälsa.

Centret erbjuder även case management, legal help och annan rådgivning. Allt är gratis (finansierat av NY state, NY city, federal money och donationer, daah! det finns inget gratis).

/Natte (Nadda)

Ur en kos dagbok

Fredagen den 8 juli 2011
Vaknade. Tog Havannaexpressen till Manhattan. Åkte tunnelbana. Bytte tunnelbana. Drack en te på Food Emporium. Kom till jobbet. Jobbade. Tittade på Susan. Hon satt kvar på samma ställe. Jobbade. Tog en paus. Åt tårta. Jobbade. Fick byta bås. Tittade på excercise-eleverna. Dom satt kvar på samma ställe. Jobbade. Åkte hem.

(Åkte INTE hem. Men strunt samma)

Lördagen den 9 juli 2011
Vaknade. Tog Havannaexpressen till Manhattan. Drack en te på Starbucks. Åkte tunnelbana. Bytte tunnelbana. Kom till jobbet. Jobbade. Tittade på Susan. Hon har slutat. Tittade på Carol. Hon satt kvar på samma ställe. Jobbade. Tog en paus. Jobbade. Blev klar med June, weekdays. Gick från jobbet.

I morgon är min sista dag på the Senior Center, and I'M REALLY GONNA MISS YOU GUYS TOO. It has been great!

Nästa vecka hoppas jag bli upptäckt, få sjunga i tv och tala i FN.

/Natte

Someone has to struggle for these kids.

I november 2010 öppnade the Door stödboendet The Lee i samarbete med Common Ground. The Lee servar 55 ungdomar mellan 18-25 år som är hemlösa, kämpar med psykiska besvär eller inte längre får vara kvar hos sina fosteröräldrar. Förfärande många slängs efter 18 års ålder ut från sina fosterhem utan annat boende, hjälp eller stöd. Fosterföräldrarna har helt enkelt tröttnat.
Till skillnad mot de härbärgen många hamnar på och som enligt föreståndaren på the Lee "are horrible" kan ungdomarna stanna så länge de behöver upp till 25 år. Därefter slänger man inte ut ungdomarna utan att annat boende är ordnat och detta förbereds i god tid.The Lee kan också om det behövs ge ungdomarna fortsatt stöd efter att de flyttat till eget boende.
The Lee är fräscht och modernt och förutom 32 studios (enkelrum med pentry och badrum) fanns också ett antal suites där 3-4 ungdomar bor i egna rum men delar på de gemensamma utrymmen.
Inga par eller barn kan dock bo här.
Vi är där för att träffa den kvinnliga föreståndare för The Lee och på frågan hur hon tycker det är att vara chef här svarar hon I have a passion and I am angry. Someone has to struggle for these kids and  give them hope.De är ju vår framtid. Hon fortsätter - we meet them where they are. En del tycker att de aggressiva och besvärliga men hur kan man vänta sig någonting annat när man varken har ätit eller sovit på flera dagar och dessutom är skitig - fortsätter hon.Vem skulle le då och vara vänlig och positiv?
Under vistelsen på the Lee har varje ungdom kontinuerligt stöd och får också lära sig elementära saker som att handla, laga mat och tvätta käder. Det är också fullt av andra aktiviteter.
För att arbetet ska fungera gäller det att handplocka ett team som delar samma vision och samma drömmar säger hon.We are building a community her a big family.
We have to push them, empower them and give them hope avslutar hon.
Vi tar adjö och tänker att vi mött ännu en människokämpe på detta jordklot!
Vi är varma inombords då vi åter igen ger oss ut i hettan på Manhattans gator.
Ewa och Christel

En cool småbarnsmamma som VD för the Door

Vi möter Julie Shapiro med andan i halsen för att hinna till vårt möte och få ihop livet med småbarnen innan arbetsdagen. Hon undrar hur jag klarade av att få ihop det med fem barn. Ja, de bildar ju ett team menar jag och dessutom hade jag inte ansvar för en sådan här stor organisation med en budget på 17 miljoner dollar. Julie skrattar och vi förstår att hon liksom sina anställda älskar sitt jobb. Hon utstrålar lugn och intelligens. Man får prioritera fem minuter i taget och gör man rätt prioriteringar så funkar det. Vad är de stora utmaningarna just nu. En av dem är just att få skolan som vi startar i höst att bära sig och få andra finansiärer än det offentliga. Kravet att behålla de offentliga bidragen till skolan är att 75% av eleverna går ut med godkända betyg. Det är den enda skolan i USA som vänder sig till marginaliserade ungdomar. Vi måste också hitta andra bidragsgivare och då är det viktigt att träffa rätt så att man finner de som vill satsa just på skolan. Ungefär 50% av tiden ägnar Julie åt sponsorverksamheten. Vi noterar att VD-rummet inte är större än tio kvadratmeter med plats för skrivbord bokhylla och ett mindre mötesbord. En annan fråga som kommer upp är personalrekryteringen eftersom all personal verkar så oerhört engagerad och gilla sitt jobb. Ja, det är inte lönerna i alla fall skrattar hon. Nej stället drar till sig de rätta personerna för det är en sådan bra och heltäckande verksamhet och det ger så mycket att kunna se ungdomarna växa och komma ur sina hopplösa situationer. Vi har kul ihop. Om någon vill åka på någon konferens för att förkovra sig säger vi alltid ja. Jag försöker att delegera rätt uppgifter till rätt personer och en hel del har tidigare varit deltagare vilket är väldigt bra. Vi har också märkt att ungdomarna verkar mycket mer motiverade och fokuserade än vad vi är vana vid. Ja, det stämmer och det är ju naturligt eftersom de plötsligt blir sedda och respekterade och får möjlighet att använda sin potential.

Min sista fråga är om vi skulle kunna ordna något utbyte mellan ungdomarna här och på Mäster Olofsgården. Sure säger hon tveklöst. Vi skickade en grupp till Berlin och det betydde allt för dem. Det blir min utmaning när jag kommer hem att sy ihop ett utbyte tänker jag och det ser jag fram emot!

Christel

Unga tjejer med power sköter kommunikation och utveckling på the Door!

Brenda och Alice som ser ut som de fortfarande går på college har ett tufft jobb. De sköter utveckling och marknadsföring för the Door och University Settlement (dvs den mer traditionella hemgården för alla åldrar). De har sju medarbetare till sitt förfogande och jobbar dessutom med fundraising.  De offentliga bidragen täcker ca 75% och 15% utgör stiftelsemedel. Återstående 10% är intäkter från hyror, events och annat. Budgeten är ca 17 miljoner USD. Risken för minskade bidrag finns alltid även om the Door har väldigt gott rykte eftersom de visar resultat och dessutom är unik genom sin heltäckande verksamhet för utsatta ungdomar.

Hur når ni ut till bidragsgivare undrar vi? Det är mestadels styrelsens kontakter och nätverk som används och dessutom har vi en behjärtansvärd verksamhet som många vill vara med och stödja. Vi får också massmedial uppmärksamhet genom att pressen vill göra reportage om oss. Dessutom arrangerar vi events där våra ungdomar uppträder. De sociala medierna är också en stor marknadsföringskanal som bara växer. Ungdomarna får oftast reda på oss av andra ungdomar i samma situation. Vi går också ut i skolor och berättar om våra utbildningsprogram och hälsoavdelningen gör workshops ute bland ungdomar i skolor och på andra ställen.

Den stora utmaningen framöver är vår High School som öppnar i höst på fjärde våningen. Den enda i sitt slag i New york som vänder sig till utsatta ungdomar eller ungdomar från låginkomstfamiljer. Det blir ett unikt komplement men vi behöver också finna finansiärer och måste vända oss till andra än dem som redan sponsrar the Door eller the University Settlement så att vi inte konkurrerar med oss själva. Det är en utmaning. Jag är alldeles säker på att de kommer att fixa det för med den vinnaranda som personal och ledning har löser det sig. Så go for it!

På frågan vad de tyckte var det bästa med the Door svarade de flexibiliteten och att allt finns under ett och samma tak.

Christel och Ewa

Another day, another dollar

Onsdag på LHNHSC. Ingen plats att sitta på, datorer som inte fungerar, struligt, struligt. Susan slängde på mig en namnlista, seniorer som ska gå franskakurs. 'Du som kan läsa namnen' sa hon, 'slå upp dom i PDS och notera deras telefonnummer, vi måste ringa upp och säga att det blir kurs i morgon'. Martha var snäll och lånade mig sin dator, och visst kunde jag läsa namnen. Okej, när Gil från dataavdelningen hade fixat vad som än var fel, och jag åter satt i skrubben sa Susan 'so now you can make the calls'. Eh, jaha are you sure you want ME to make them? Jodå, det var hon så sure of. Så nu har jag ringt runt på bästa Midsommargårdsmanér och meddelat att you are so welcome to the franskakurs tomorrow at 1.15 pm. Och jag mindes precis hur det kändes första gången jag gjorde detsamma på MG, och alldeles speciellt den gången jag ringde Jocke och Kristoffer, då 15 år. Ah, dessa minnen.

Sen blev det stor kalabalik när the theater desk-lady kastade onda ögon på mig, skrubben är HENNES. Hon sa inget, inte till mig, men jag kände blickarna som knivar i ryggen. Aousch.
Så då flyttade jag runt lite till. Och resten av dagen var: listor. Haha.

/This is Natte calling from Lenox Hill Neighborhood House Senior Center just to let you know...

Folkhögskola med drop in

Onsdag förmiddag tillbringade jag på skolbänken tillsammans med ett tjugotal ungdomar som deltar i det s.k. GED (General Education Development) programmet. Under mottot det är aldrig för sent att slutföra sin utbildning kan ungdomarna repetera och förbättra sina kunskaper för att få sitt GED vilket leder till gymnasiekompetens. De kan sedan söka vidare till College eller fortsätta på olika konstprogram.
Det är helt okey att komma och gå lite som det passar en i livet för tillfället tills dess att man nått sin mål och sedan gå vidare till nästa nivå. Ett slags drop-in system.
Denna förmiddag övade vi på konstruktioner och matematik. Vi delades in i fem olika grupper och den första övningen bestod av att med hjälp av 10 färgade blad bygga det högsta tornet som åtminstone för 10 sekunder skulle kunna stå på egna ben.
Därefter basmatte. Nyttigt med lite hjärngympa.
Det hela kändes lite folkhögskolemässigt!

När det var dags för lunch tog en av ungdomarna med mig till sitt favorit pizzaställe. Vi satt sedan utanför på en bänk och mumsade i oss  varsin pizzabit och pratade om livet. Denna kille hade kommit ensam till New York 15 år gammal. Det hade varit minst sagt tufft men nu började livet ordna upp sig och han berättade om sina drömmar och framtidsplaner. Jag kände mig väldigt smickrad att han tog mig med på sin lunch!

På eftermiddagen deltog Christel och jag i ett planeringsmöte/handledning gällande två ungdomar. Intressant att höra hur diskussionerna gick och hur man planerade fortsättningsvis. All personal som haft kontakt med ungdomarna i de olika programmen deltog och man gick igenom vilka som haft bäst kontakt med ungdomarna och därmed förhoppningsvis hade bättre chans att jobba vidare med dem och deras problematik.

Sedan var det vandring med fältarbetarna och avslutning i Harlem men det har Christel redan berättat om.
Ewa
 

Meet our ladies from Stockholm!

Nerklädda och peppade mötte Ewa och jag teamet som två kvällar i veckan vandrar i västra Soho mot Pieren för att hjälpa ungdomarna som hänger där. Det var två unga killar Cliff, Jeff och vi. Det är ett vackert område med många gaybarer och klubbar där hbtungdomarna hänger och pierområdet ligger vid vattnet med gräsmattor och strövområden. Området har blivit dyrt och populärt att bo och att ha butiker i och man gillar inte livet från barerna och parken. Därför har the Door fått extra pengar för att ha personal på plats. De har också en person som ägnar sig åt att bygga relation med butikerna och erbjuda dem hjälp från the Door vid problem och andra samarbetsmöjligheter. Jeff och Cliff berättar när vi vandrar om sina jobb, om hbtungdomarna som rymt hemifrån och bor ute eller på härbärgen. Det är en stor sak att ha en annan sexuell läggning här som gör att man inte är välkommen hemma. Cliff och Jeff morsar på ungdomarna de möter, frågar hur de mår, om de är hungriga, om de behöver hjälp med bostad, välkomnar dem till de Door. Innan vi gick ut har vi gjort iordning 40 matpaket som delas ut till dem som önskar.Det finns också hygienpaket i packningen somt tacksamt tas emot. Några struntar i maten men vill gärna ha kondomer.Jeff och Cliff utstrålar värme och passion.och presenterar oss som "our ladies from Stockholm" som det vore den naturligaste saken i världen. De säger förstås också att vi jobbar med frågorna i Stockholm. We love our job utbrister båda i kör och utan kärlek till ungdomarna skulle det inte funka. De är också noga med att alla som får paketen får skriva sitt namn för att använda vid redovisning till bidragsgivaren.

När vi skiljs från killarna känner vi oss upprymda och varma inombords av personalens otroliga engagemang och passion för sitt jobb.  På söndag har the Door drop-in service för hemlösa ungdomar och då är vi välkomna säger våra gulliga ledsagare. Klart att vi kommer svarar vi och går mot the A-train i Harlem där vi ska gå på Apollo Theater.

Christel

Dan efter independence day.

Efter att ha beskådat fyrverkerierna från den "rätta" sidan av Hudsonfloden festade vi på varsin dylik bakelse som var riktigt söt och god.

Idag har vi träffat Mary som basar för den juridiska avdelningen på the Door. Utöver henne är sex heltidsarbetande advokater sysselsatta med att bistå ungdomarna med juridiska frågor förutom brottsmål. Det beror delvis på att Staten tillhandahåller gratis advokathjälp till minderåriga som begått brott. Advokaterna på the Door hjälper till med immigrationsfrågor, papperslösa, utvisningsärenden, fosterhemsärenden, bostadsproblem, gravida eller ungdomar vars barn omhändertagits, hemlösa ungdomar och familjeärenden. Vi kommer då in på våld i hemmet och får reda på att man får ge sitt barn en örfil utan att det betraktas som ett brott. Om det ska rubriceras som misshandel måste det vara skador som kräver läkarvård. När det gäller brottsmål hänvisar advokaterna till andra advokater. Mary är mycket nöjd med sitt arbete .Dels tycker hon att de hinner skapa en relation till ungdomarna eftersom varje advokat endast har 50 fall var. De advokater som bistår ungdomar med brottsmål har flera hundra och det finns inte en chans att skapa någon relation då. Dessutom är det bra att ungdomarna kommer frivilligt och att så många andra insatser finns under samma tak.  De olika avdelningarna samarbetar dessutom. Den juridiska avdelningen har goda resultat och det visar sig ju direkt i dombesluten. Mary har inte mycket hjälp av de volontärer som kommer som är unga advokatstudenter. Eftersom det är en sådan hård konkurrens på marknaden försvinner de snabbt och då är mycket tid nedlagd för att lära upp dem. Pensionerade advokater tror hon inte på eftersom det blir svårt för dem att kommunicera med ungdomarna.

Vi inser mer och mer att the Door är en unik organisation som kan tillhandahålla så mycket under samma tak och som verkligen gör skillnad.

Christel från the Door

Gospel in Spanish Harlem

Ösregn och åska över New York idag. Jag kom väldigt sent till jobbet, för vi tog chansen att få gå på gospel i morse, Christo, Ava och the german Mädchen. Och det var AWESOME! Otroligt mäktigt med riktig soul, framförd av ganska oansenliga, stadiga medelålders damer; men som dom SJÖNG! Och så passade vi på att ta nattvarden, det finns en första gång för allt.

(smygfotograferat, ajaj!)

Ja, sen slet jag ont med listor från mars och april i två hela timmar.
/Natte

S:t Peters Senior Center

10 am var jag på plats på LHNHSC för att, som alla andra dagar, sätta tänderna i listorna. Efter en och halvtimme knatade jag från 1 av/E 70 st till Lexington av/E 54 st och träffade Polly på S:t Peters Senior Center, det andra av Lenox Hill Neighborhood House's två.

Centret ligger i källaren på en glasskyskrapa (konstigt ord) och delar lokaler med kyrkan (därav namnet). Även här finns kök, och maten som serverades var baked tilapia (Crystal from the Door upplyser mig om att det är en fisk). Mycket av verksamheten är liknande den på LHNHSC, förstås. Men stämningen på S:t Peters var lite annorlunda. Resten av eftermiddagen skulle de ägna åt bingo (universellt för pensionärer?) och ett föredrag om mellanöstern. Andra dagar var det dans, TaiChi, konst, diskussioner und so weiter.

Polly tog mig med på en rundtur i lokalerna. Kyrkan påminde starkt om Uppenbarelsekyrkan. På onsdag är det lunchjazz, och då ska jag gå dit igen.

Hettan i New York tar knäcken på mig idag, det är över 80 grader farenheit. Som tur var visste Ava att det går att ta färjan hem, så det gjorde vi i samlad tropp.

/Natte (tänker kalla mig Mädchen fr o m nu, ingen kan uttala mitt namn här ändå)

Crips and Bloods

Idag hade Christel och jag ett samtal med vår kontaktperson på the Door. Hon följer upp vår vistelse varje vecka för utvärdering och schemaläggning framöver. Känns väldigt seriöst och bra.
Många spännande saker väntar nästa vecka som vi återkommer till då. Det blir en kort vecka då det är 4 juli på måndag och allt är stängt för nationaldagsfirandet. Stort fyrverkeri på Hudson River står på programmet.
USA firar 235 år och New Yorkborna tvistar om det "orättvisa" i att fyrverkeriet ska vara på den västra sidan mot New Jersey det vill säga inte New York-vänligt alls. Vi som bor i New Jesey är nöjda. Vi har första parkett.

Fredagen på the Door var sista dagen på The Colorblind week och avslutades med filmen "Crips and Blood. Made in America".
Filmen är en berättelse om de svartas historia och pekar på de bakomliggande orsakerna till hur gängen skapades och blev vad de är idag.
Crisp är ett kriminellt gäng som bildades i Los Angeles 1969 och Bloood kom till som ett motgäng mot the Crisps i L.A 1972.
Bloods finns nu även i New York.
Temaveckan på the Door har ju handlat om gäng och destruktiva sammanslutningar i olika subkulturer och hur det går att hitta alternativ och konstruktiva vägar till gänglivet.

Det var Christel och jag och ett 30-tal ungdomar som tittade på filmen som vid flera tillfällen stoppades för reflektion och diskussion.
Den första benämningen på the gang var the club. Numer säger man gang eller teams.
En frågeställning var varför klubbarna blev våldsamma och varför började gängen slåss mot varandra då den ursprungliga tanken var att skydda sig själva och sitt område mot polisen (läs de vita).

Filmen berörde också bristen på bra manliga förebilder i ghettoområdena. Det är överrepresentation på frånvarande fäder som sitter i fängelse och därav följer ensamstående mödrar som alltför ofta förlorar sin son i något gängbråk.

En annan fråga som diskuterades var hur gör man för att bryta sig ut ur negativa situationer och det var häftigt och höra ungdomarnas kommentarer och tro på en bra framtid.

Mitt bland film och diskussion var det plötsligt dags för "Raffle". Alltid ska det vara lite "Raffle" det vill säga lotteri. Vinsterna var biobiljetter och tunnelbanekort.

Det jag gillar allra mest efter första veckan på the Door är personalens attityd och bemötande. De är varma och respektfulla gentemot ungdomarna och varandra. De har glimten i ögat och det mesta tycks gå att fixa på något sätt!
Ewa

Prosit!

(det här är bara en parentes, men vad betyder 'prosit'? Det undrar Susan och Carol på the Senior Center, för nu tänker de säga det varje gång nån nyser. Och svaret på detta är 'tacki'. Vi förstår, alla tre, att 'prosit' inte är 'godblessyou' eller 'gesundheit' men vad ÄR det?)

Idag har jag varit hos Lynda som är Early Childhood director. Hon tog mig med på en tour till LHNH:s åtta preschool-klassrum där 3 och 4åringar, ca 20 i varje klassrum tillbringar sina dagar.
Det är öppet mån-fre 8-18 och många barn går hela dagarna. Då har de dessutom mer eller mindre lång restid hem, för inte många av barnen bor på Upper East Side. I varje klass (-rum) finns tre lärare.
En huvudlärare, en assisterande lärare och en hjälplärare. Barnen har bara det klassrummet att vara i, där har de sina lektioner, där äter de och där sover de.
LHNH har eget kök, och de serverar frukost, lunch och middag.
Föräldrarna, som samtliga är låginkomsttagare, betalar mellan $15 och $100 per vecka för vistelsen.

Det var en härlig känsla att vara där, stor kontrast mot the Senior Center, som iofs ligger i huset bredvid, men som är milsvitt skild från lokalerna i fråga om utrustning och fräschhet. I the main building är det nytt! fräscht! färgglatt! T o m toaletterna är jättefina (i varje klassrum finns ett 'bathroom', med små, gulliga toaletter).

Det finns simbassäng i källaren, som utnyttjas flitigt, och det är en stor ynnest att få lära sig simma i NYC. Det finns lekplats på taket, deras stolthet!, och just idag när NY-hettan var som vassast, lekte alla barn i the sprinklers som finns på lekplatsen. Jag fick ta kort på platsen, men förstås inte på barnen, och det var synd, för alla var urgulliga.

Vägg i vägg med preschool ligger Arts Department, och barnen får musik- och danslektioner varje vecka. 4 ggr/år har de uppvisning för föräldrarna på scenen i deras Auditorium.

Knutet till Preschool är fyra socialarbetare, var och en med ansvar för 2 klasser. De har olika specialkompetens: utbildning (hjälper t ex till med att välja, och hitta finansiering om det behövs, kindergarten och skola), hälsa (har workshops om astma, allergier, övervikt-hälsosam kost, barn med speciella behov, hjälper till med att hitta vård och behandling om det behövs), speciella behov (ser till att barn som behöver får tillgång till ex talpedagog), familjeproblem (för de familjer som drabbats av ex missbruk, misshandel, psykisk sjukdom, vårdnadstvist, fängelsevistelser). Socialarbetarna arbetar nära familjerna och träffar samtliga minst två gånger per år. LHNH har dessutom en Legal Department som kostnadsfritt bistår vid alla slags juridiska spörsmål.

Efter denna späckade förmiddag tackade jag Lynda och närmade mig mitt jobb från ett nytt håll.

Listorna var dock desamma, och strength and stretchen-deltagarna (ja, jag satt i skrubben igen) blev alldeles förfärade och utbrast 'Oh mygod! Is someone actually have to transcribe that?'. Oh yes, och denne someone är jag. Dom lovade dyrt och heligt att skriva tydligare i framtiden.

/Natte, the german girl

Inget curlande här inte

Vi tillbringade ett par timmar i studion för grafisk design och film. De hade nyss fått sprillans nya macdatorer med senaste programmen och där skapas filmer, loggor och andra konstnärliga uttryck. Problemet med filmerna förklarade läraren var bristen på kontinuitet hos ungdomarna. De kanske bara kommer in en eller två dagar för att sedan inte komma tillbaka alls. Andra vill inte lägga manken till utan vill få allt serverat. Javisst jag hjälper dig gärna men ge mig en skiss på vad du vill konstruera. Men idén finns i mitt huvud blev svaret. Hjälp mig då att förstå vad som finns i ditt huvud genom att skriva ner det, var lärarens obevekliga svar. Killen var fortsatt tuff och ville få en annan elev att göra hans arbete men även där blev det stopp. Uppmuntran och handledning är viktigt här men du måste själv göra jobbet.

Keramikstudion var full med elever som skapade i lera. Laura som leder är konstterapeut och det känns underbart att vara i hennes studio. Alla presenterar sig för varandra med förnamn och nämner vad konst är för dem i ett ord: lugn, fantasi, kreativitet, mig, sinnesro, spontanitet osv. En härlig stämning skapas och musiken bidrar till att kreativiteten flödar.

Därefter är det dags för grillparty med uppträdande som avslutning på colorblind week. Alla är där, ledning, personal styrelse och massor med ungdomar. Solen gassar på gården. Ewa och jag hjälper till att servera grillad kyckling, hamburgare, majskolvar med potatissallad och tomater kön slingrar sig med hungriga streetkids blandat med personal.

In på scen kommer några rappare som var de bästa jag någonsin hört. De är obeskrivligt bra och tårarna strömmar nerför kinderna. Här finns så mycket talang och ett utbyte med Mäster Olofsgården ska jag bara se till att det blir!

Crystal

Tappa-tappa-tappa

Tillbaka på LHNHSC efter 4 dagars ledighet. Tillbaka in i lunchlistorna (april nu, hmm var jag inte på maj alldeles nyss?). På torsdagar får jag sitta i skrubben, för det är den enda datorn som är ledig, och då har jag en skock seniorer bakom ryggen som låter mig tjuvlyssna på konversationer på alla upptänkliga språk (spanska, engelska, kinesiska, franska...).

Efter lunch var det TapDance with Nina. I mitt rum. Underbart.

Natte